15 December 2009

Jullov!

Cumberland Sausages: check. Till mamma som gillar "korv som smakar korv". De åker med i resväskan till Stockholm imorrn.

14 December 2009

Fish and chips

Det borde stå på min meritlista vid det här laget. Men jag har spelat säkert och envisas äta den beer battered med hand cut chips eller tartar sauce. Fish'n'ships på riktigt - den i pappersstrut, drypande av flott tillsammans med chips indränkta i malt vinegar - har jag inte ätit en enda gång. Än.

Men se här bara, hur glad man kan bli av en väl tilltagen tallrik väl tillagad fish and chips! Just den här är signerad kockarna på Metropolitan, en av grannskapets många pubar som jag har fattat tycke för. Vad bättre sätt att börja en helg på, i sällskap med finfrämmande från Kungsholmen!

9 December 2009

Requested!

Martin, popsnöret jag delar skrivbord med, tyckte jag skulle baka en "traditional Swedish Christmas cake" och ta med in på jobbet innan jag åker på jullov.

Det är inte helt utan konsekvenser man slänger ur sig sådana löst förankrade idéer till mig. Min puls går upp, jag lägger allt åt sidan och börjar surfa på pepparkakdegsrecept istället. Men jag tog ett snabbt och rationellt beslut. Min goda vän P som kommer på besök i helgen (hurra!), får ta färdig deg med sig (jag har redan hunnit involvera henne). Och äter inte Martin mina peppisar i nästa vecka, kommer jag känna mig som ett ärkefån.

Så. Nu ska jag jobba.

7 December 2009

Taylor St Baristas

Kaffe blir det ju mest varje dag. Bäst sitter den, kaffetåren, ca 2,5 timme efter frukost. I den vevan, någon eller några dagar per vecka, passerar jag det här stället på väg till mitt kreativa jobb i östra London. Det köas, surras och sörplas om Taylor St Baristas. Och lika lätt som Australiensarna dras till deras Lamington Cakes, går jag på det.

Man kanske inte skulle tippa det, men i London får man bra och gott kaffe. Överlag. På coffee shopen är svart kaffe allt som oftast espresso utspätt med hett vatten som då kallas Americano. Och hemmakaffebryggare ser man inte röken av. Men det är just Taylor St "filter coffee" jag tänkte testa. Min tankegång går så här - kan de här Australienserna sin sak smakar även deras filter coffee top notch.

Man går in genom en dörr och ut genom en annan. I korridoren däremellan tar en söt pojk ens order, nästa är sådär himla trevlig, tar betalt och stämplar ditt loyalty card och nr 3 & 4 gör kaffet. De senare ser väldigt seriösa ut. Beroende på hur lång kö det är, kan det gå ganska kvickt. Det finns inga sittplatser att prata om. Jo, två barstolar framför fönsterbrädan som man i princip får klättra över. Och jag tror de flesta kunderna gottar sig i känslan av att de tillhör en liten grupp finsmakare som hittat hit och bara dricker sitt kaffe här numer. Det är i alla fall vad de sagt till mig.

Hittills har jag prövat filter coffe på bönor från Jemen och El Salvador. Inget levde upp till mina högt ställda förväntningar. Men jag har en känsla det inte ska skyllas på bönorna eller rostningen, snarare tillagningen. De hade den där oaptitliga tonen av beska och surhet som kommer med kaffe som inte bryggts på kokande hett vatten. Men jag ska ge kommande fredagsböna en rättvis chans! Har även spelat säkert och druckit Taylor St white americano. Den var utmärkt god. Fast den slår inte den från min all time favorite kaffehandlare ytterligare några kvarter österut. Han ska också få bild och post sig tillägnad här på You will eat it and you will like it.

29 November 2009

1 advent

Onsalakorv, rödbetssallad, laxsnittar, lussebullar, glögg, mjuk saffranskaka och rosé spritzer. Allt gick ner. Nu är man i den rätta stämningen. Tack Christina och Jonas.

28 November 2009

in season

Säsongvara sen ett par veckor tillbaka: Persimmon. 4-5 st går för £1 på marknaden - done deal.

De ser ut som stora Sharonfrukter (vilka har Israelisks ursprung) och kallas även för Kaki fruits. Ett exotiskt inslag så här i juletider. Jag vältrar mig i de här söta, lättätna japanska frukterna.

25 November 2009

Room Service

kontoret där jag är må-onsdag och bidrar till världsekonomin, har vi en porttelefon. Oftast när den ringer är det för att en kollega har glömt nycklarna och inte kommer in. Eller så är det någon vi vill göra affärer med oss som kommer på besök. Men en gång per dag när porttelefonen ljuder i korridoren, åtföljs det av ett högljutt "SANDWICHES" av den som som lyft luren.

När jag började på det här jobbet för snart två månader sedan, var jag helt säker på att sandwiches var ett kodord för att posten var levererad. Eller hade någon intern betydelse. När jag väl tog mod till mig och frågade var svaret att det är bara Smörgåsbudet som är här. Eh, jaha.

Idag svarade jag i porttelefonen. Det var Smörgåsbudet. Jag bestämde mig för att satsa på lunchlådan som redan stod i kylen men grabbade plånboken ändå. Att bara komma ner och vifta med min kamera, surra om You will eat it and you will like it, svenska brickluncher och be honom posa skulle nog uppfattats som bäng eller bara drygt av mig.

Så den här unge mannen med östeuropeiskt påbrå, kommer alltså ut till oss, på en bakgata i nordvästra London med fyllda baguetter och inplastad morotskaka hela vägen från Mota's Bakery i Camden. Han frågade t o m om det var något särskilt jag önskade senare i veckan för då kunde han fixa det (vi var sist på hans runda idag så det var lite utplockat i hans vagn). Man tackar.

Världsekonomins bärs upp av många hjul och vi kommer göra affärer en dag, jag och Smörgåsbudet.

24 November 2009

Korvbröd till frukost

Jag längtar efter rejälare saker efter att ha ätit Kingsmill's Soft Rolls. Har just satt fördegen till the No. 1 Rågbröd så om några dagar får de avlösning av tyngre artilleri.

22 November 2009

the Christmas Pud

Idag är Stir-up Sunday. Eller söndagen före första advent.

I den engelska matkalendern är det dagen då man ska blötlägga frukten till sin Christmas Pudding. Imorrn skulle smeten ha blandats och fruktkakan ångkokats i 6 timmar. Förr i tiden, stack man ner ett par silvermynt i kakan. De förde lycka och välgång med sig till den vars bit kom med mynt. Sen ska kakan stå på ett svalt, mörkt ställe (under sängen i ett otempererat sovrum, föreslår Delia Smith) tills det är dags duka julbordet. Då ångkokar men den lite till, flamberar den i konjak och äter den med grädde eller brandy butter.

Det Victorianska England lever!

21 November 2009

Pumpkin power

Idag, i smårusket i kön till Alan, fick jag en ledtråd. Damen före mig tvekade inte en sekund när hon pekade ut den MÖRKT gröna i högen av flertalet formade och färgade pumpor. För en vecka sedan, när jag stod där tvekandes, föll mitt val på den LJUST gröna. Jag frågade hon med den mörkgröna om den var god. "Oh, Kabocha squash is my favourite! Incredibly sweet in its flavor. I always go for it and I find the locally grown ones in New Zealand even better".

Pumpans claim to fame är onekligen Halloween då de tynger borden hos varenda torghandlare. De där gula bumlingarna som karvas på sitt innehåll, får ögon, grin och ljuslykta i för att lysa upp farstukvisten. Sen finns det de som man dekorerar med. Gulaspräckliga, gröna med ränder, gröna med knottror. Vissa har formen som stora päron. När de legat framme tillräckligt länge, torkar köttet och fröna skramlar omkring därinne och den låter som en hel maracas.

Äta pumpa är det färre som gör, tror jag.

Jag känner för de här pumporna och squashorna. På samma sätt som mitt hjärta ömmar för brysselkålen i Januari. Då tittar ingen åt de stackarna längre. Julbord och kalkonmiddagar har vi lagt bakom oss. Nätkorgar med små kålhuvuden går för en spottstyver. Ett helt år till ska de behöva vänta innan de får en stund i rampljuset igen. Och ja, jag äter faktiskt gärna brysselkål. Men hur är det med dekorationspumporna? Smakar de lika bra som de är vackra?

Min referens är herr Butternut - min favorit hittills. Det är en vanlig vintergrönsak på Londons grönsaksmarknader. Jag har promotat Butternut squash till höger och vänster i min bekantskapskrets, jag har rostat, kokat och t o m bakat på den. Många kilon har gått åt sen jag flyttade hit. Och av alla recept finns det ett som står sig ohotat! Jag vågar påstå att det ligger på topp 3 av soppor jag har lyckats med (och jag har kokat ett par stycken i mina dagar).

Jag testade göra bästsoppan på Crown Prince (den ljust gröna pumpan) för inte så länge sedan. Man får passa sig när man klyver en pumpa - de gör respektinbjudande motstånd. Skulle den rulla undan när man lägger så hårt tryck på kniven är det lätt att göra illa sig. Fruktköttet hos en Crown Prince är aptitretande guldgult men för kompakt. Och hemskt full på kärnor (nästa gång ska jag spara dem till grenolan). I min soppa stod sig Crown Prince ganska slätt. Tomaten tog över och den blev inte lika sötrund i smaken som den lagad på Butternut. Nästa kok blir på Kabosha. Min verdict följer.

* Vänd 6 färska tomater i halvor i olivolja. Likaså bitar av 1 hel butternut squash. Ugnsbaka tills bitarna av butternut är mjälla och fina. Vispa ur långpannan med vitt vin eller vinäger. Ha en kastrull med ärbar varm buljong redo, dryga litern. I med vinvispet och bakade grönsaker. Tillsätt eller ta ev bort vätska så att soppan inte blir för tunn. Mixa med mixerstav till lagom konsistens, lite halvklumpig sådär. Smaksätt med 1 tsk chili flakes, 1 krm spiskummin, 1 krm gurkmeja, 2 msk mango chutney, 1 msk röd pesto, en halv näve finhackad bladpersilja. Salta och vitpeppra. Rör ner 1 dl majskorn, 1/2 dl svarta oliver i halvor och sist men INTE minst, brynta slantar av chorizo eller salsiccia.

14 November 2009

(blogguppdatering)

Man skulle kunna tro att jag legat under en sten de senaste 3 åren. Men jag har faktiskt närvaro online och ja, jag kommunicerar i digitala medier. Måste drabbats av en släng hemmablindhet.

Idag har jag jag stökat lite med Bloggers CSS och klätt upp även den här bloggen med de logos som jag misstänker inte behöver någon närmare presentation. De sitter så fint i nederkant på varje post. Så nu är det lättare dela, adda och maila om You will eat it and you will like it. Om man vill alltså.

11 November 2009

Aga, del 3

Aga Rangemaster, företaget som fortfarande tillverkar agaspisar, fyller 300 år i år! Det har firats med happenings runt om i landet under hösten. Och så har Emma Bridgewater (ikonförklarad formgivare av glas och porslin) fått den stora äran designa en agapsis. Söt va. Tänk vad fint den skulle bryta av Faktum luckor och lådor från IKEA.

Från £9,999. Finns i begränsad upplaga.

10 November 2009

John Worst

Medans min käre far knappt hinner i land för att filea torsken innan det är dags för sikfiske, äter jag orensad, slemmig, illaluktande lax på konservburk till spagettin. Ovärde. Nästa gång jag flyttar är det närmre ett hav och någon som kan prata vett med mig.

9 November 2009

Baka upp och ner

Några veckor tillbaka har jag gjort det varje helg. Jag har liksom inte kunnat stå emot. Sockret spelar naturligtvis en roll i dramat; jag är fast för tillfället. Men även ritualen - slå på ugnen, sno ihop en mjuk kaka för att fika hemma i soffan - tillhör hösten.

Så jag har krossat kardemummakärnor, smörjt och bröat formar, slickat av vispen och känt stor tillfredsställelse.

Förra helgens muffins gjorda på majsgryn (jag använde corn flour) blev s å d ä r. Ett muffinsrecept som legat i bakhuvudet och skvalpat sen jag hittade det för många matbloggar sedan. Högst amatörmässigt läste jag mg istället för ml och höll på att misslyckas totalt. Nu blev de bara lite, ehm... stumma. Smakade mer cornbread än äppelmuffins.

Nu. Jag ska inte tråka ut den som läser You will eat it and you will like it med mina triviala, veckovisa bak. Men jag vill bara säga en sak - pröva den här uppochnedkakan! Jag styrde nämligen undan från majsmjölet, uppdaterade mig på Food Blogga och vågade blanda in kryddan man annars associerar till lammstek och rödvinssky. Vet ni hur bra färsk Rosmarin gör sig tillsammans med mycket smör och karamelliserat brunt socker? Eftersom färska fikon är out of season, fick min kaka en uppsida av pistagenötter, färska päron (Winter Nelis?) och just Rosmarin. I övrigt följde jag det här över 70 år gamla receptet till pricka. Fantastisk god!

1 November 2009

Rosie Lovell

I veckans nummer av Stylist (bästa gratistidningen som jag är orolig kommer kannibalisera på dess förlaga och nästutgåva Shortlist) läste jag om en rar flicka som driver Rosie's Deli Cafe i Brixton.

Vi delar några intressen. En önskan få koka lunchsoppor, laga sallader och baka mjuka kakor till happy customers. Göra alltsammans så bra det blev tillräckligt med stoff för en kokbok med fina illustrationer och egenskrivna texter. Med skillnaden att Rosie har gjort v e r k l i g h e t av en drivkraft som knappt kvalificerat till idéstadiet för egen del.

Sen berättar hon att så här års kryper hon upp i soffan med sin stickning och att det är tecknet på att vintern är här: "I know when it's winter because I start knitting". Det stämmer ju också på mig! Jag kan ha en soul mate i Brixton.

29 October 2009

Fläskpannkaka

I could see this one coming. Paj? Macka? Tjockvadå? Det känns som den här pankisen inte riktigt har renommén den förtjänar ens hemma i Sverige.

Så jag gick till jobbet igår med fläskpannkaka i matlådan och en uttänkt replik på höjda ögonbryn hos mina engelska 22åriga kollegor. Och strax efter micron hade plingat kom frågan vad som låg på min lunchtallrik. Det var kul.

Äntligen fick jag tillfälle testa min tes att tjockpannkaka är en variant av Yorkshire Pudding. Eller det omvända. Och vad det är har definitivt varje engelsman en känsla för - Yorkshire pudding är nämligen ett givet tillbehör till the Sunday Roast! Min lunch innehöll samma ingredienser plus bitar av bacon. Den gräddades i ugnen just som Yorkshire puds fast utan the Roast som sällskap (vars fett enligt konstens alla regler ska droppa ner över the puds). Till den åt jag mangochutney blandat med "lingon berry jam". Och det svaret nöjde sig Will och Martin med.

Så jag har satt ribban på kontor 2 nu. På gott och ont.

Once you pop you can't stop

Jag äter Pringles.
Före maten.

26 October 2009

(bloggdata)

Strax innan min Steak Pie kom in igår, sade en söt fröken i vårt sällskap någonting jag inte kunnat släppa. Hon råkade vara en läsare (!) av den här bloggen och konstaterade att mina inlägg var fler och i en jämnare ström förra hösten. Och det är fakta. Med det här inlägget summerar jag till 4 för Oktober månad. Oktober 2008: 20 inlägg.

Det må finnas en eller två logiska förklaringar till det. Men det kvarstår att jag skulle v i l j a uppdatera You will eat it and you will like it oftare än 4 ggr/månad och under upplysande, unika rubriker. Och då kokar det ner till en prioriteringsfråga.

Sen kom frågan hur många läsare jag har. Och det vet jag tack vare Google Analytics (som ju är ett mångfacetterat verktyg som jag egentligen bara skrapat på ytan av). Mitt svar: "I snitt 12-15 läsare per dygn och det är jag faktiskt nöjd med". Följdfrågan blev huruvida jag skulle fortsätta skriva blogg om jag under en månads tid bara hade 2 läsare/dag. Här slingrade jag mig lite (vad är det för antagande!?) men vidhåller - jag ska göra mitt yttersta för att det scenariot i n t e inträffar. Hellre sluta när jag har som roligast, med flaggan i topp (eller i gult och blått igen).

25 October 2009

Steak Pie


Vårt sällskap satt och smälte sin Sunday Roast över ett parti Scrabble när vi kom. Köket hade stängt 20 minuter tidigare. Kökspersonalen var på rast i ytterligare 1h40min. I baren fanns inte ett enda veggoalternativ förutom chips. Frånsett det verkar the Duchess of Kent vara en prima kvarterspub.

Fast det hjälpte inte. För vi var hungriga efter en promenad längs Regents Canal hela vägen från Notting Hill till Camden (och jag blev dubbelt så besviken eftersom jag tänkt skriva om min roast här). Så det blev att gå vidare.

The "Vineyard" på Upper Street är vid första anblicken en högst ordinär sportsbar. Charm och karaktär är väl inte dess tyngst vägande egenskaper. Mina förväntningar på maten, annat än att bli mätt i magen, sjönk ett par snäpp på skalan i jämförelse med stället vi precis lämnat. Så pass att jag inte vågade beställa "Sunday Roast with the usual trimmings".

Istället gick jag loss på "Steak pie with mash". Just det. Paj fylld med köttgryta och mos och skysås till det. En klassiker i det här landet. Det finns variationer jag inte begriper skillnaden på - Shepherds Pie, Cottage Pie, Kidney Pie. För det här var min första (jag vet, jag vet - mitt engagemang vinner inte priser varje dag). Men sen ikväll är jag inte helt främmande inför smördeg och potatismos på samma tallrik. Gott, stabbigt och just vad man kan önska till Söndagsmiddag.

21 October 2009

London Dry Gin

"It's simply Vodka distilled with an orchestra of botanicals"
"You mean Juniper berries"?
"Well, yes, among other veg".
(Närmare bestämt Anis, Angelicarot, rot av Iris, Lakridsrot, Kanel, Kubebapeppar, Kyndel, skal av Lime och Grapefrukt, Saffran, Koriander, Muskot, Apbrödsträd, Olibanum, Kassiabark.)

I väntan på våra gäster i lördags, fick jag en privatlektion med Luke. Luke är bartender på The Clarendon och sitter inne på digra kunskaper inom ämnet. Till skillnad mot mig som sippar cocktails för sällan och knappt vet hur man skakar ihop en Manhattan. Jag vore ju korkad om jag inte lärde mig så mycket jag kan av honom nu när jag har chansen.

Det här berättade han också om Gin. Många sorter bryggs och distilleras i centrala London. Hendrick's är smaksatt med olja från rosens kronblad och gurka. Således serveras en gindrink på Hendrick's med gurka i. GTn som ju är en poppis grogg, härstammar från de engelska kolonierna där man drack Tonic med utrört kinin i. Tonic dövade smaken av kininet som i bästa fall höll Malarian stången. Gin var Engelsmännens svar på Genever som Holländarna tar åt sig äran för.

Läser man vidare om Gin och dess historia, finns det många likheter med vår hojtarolja (hembrända sprit). Starka grejer, till ett lågt pris och med förödande sociala konsekvenser. Fram tills the Gin Act 1751 var tillverkningen av Gin fri i England och det stora utbudet gick hårt åt redan utsatta befolkningsgrupper. Det inrättades särskilda Gin Palaces och drycken kallas än idag "Mothers ruin".

Ja, på The Clarendon går det förstås mer städat till. Fast en lördag kväll efter kl 23, i privat sällskap och fri bar, är gränsen hårfin. Jag var där. Med the bonnet on!

12 October 2009

Butter vs Marge


Jag var på storköpet efter jobbet idag med blodsockret i backen och middag i blicken. Det hängde upp sig för mig när det kom till 250g smör. Alldeles för mycket att välja på. Och då tittar jag inte ens åt margarin. Den som gör det - titta istället på den här filmen.

11 October 2009

Reklamerat

"We were sorry to learn that your purchase of Waitrose Lemon Infused Olive Oil was unsatisfactory. (...) We can confirm that we have not encountered any general problem of this nature nevertheless, your experience highlights the need for constant vigilance and we will continue to monitor the situation closely to ensure the correct standards are consistently maintained for the future. (...) Thank you for taking the time and trouble to bring this matter to our attention. Your experience has certainly not reflected the high standards we work to achieve and I hope we may regain your complete confidence in our products."

Ha! Kom igen nu Waitrose. Den här olivoljan smakar syntetisk tillverkad citrusessens. Och sött som Limoncello. Den är äcklig och motsvarar varken mina förväntningar på oljan i sig eller på the Waitrose brand. Och just det sade jag till butikspersonalen när jag kom tillbaka med olja och kvittot som jag hade rotat rätt på ur en dagsgammal soppåse. Det blev att fylla i blankett och låta lagom formellt bestämd.

I retur fick jag inte bara pengarna tillbaka utan det dubbla beloppet tillbaka(!). Sen kom första brevet på posten som bekräftade man mottagit mitt klagomål och att produkten nu testades på Waitrose laboratorium. Det andra brevet, som jag citerat ur ovan, låg på dörrmattan ca 2 veckor senare.

Jag tänkte inte så mycket fajtas över att jag har rätt i att Waitroses smaksatta olja smakar trist, som att jag vill reflektera över Customer Service. Aha, är det i själva verket så här man ska behandlas som missnöjd kund?! Med personligt underskrivna brev som liksom vill blidka och bedyra att jag har rätten att gnälla och klaga. Eller är det här sättet att utöva Customer Service på, en släng av det klassamhälle England en gång var?

Jag gillar sättet Apple gör det på. Ersätter mig, sakligt och generöst, med ett nytt fungerande exemplar om det förra inte gjorde det. Men skippar det auktoritetsstyrda yadda yadda. Hey, simply, den här citronoljan föll inte mig på läppen och jag tycker bara att Carluccio's gör den bättre.

29 September 2009

Steel yourself

Jag hade två sätt få mina köksknivar vassa på hemma i Stockholm. Ett: jag lindade in dem i gårdagens DN och knöt snöre runt för att kunna frakta med dem på Norrtäljebussen till pappa. Han har en eldriven slipsten i sin bod som vi hällde vatten över och drog igång någon gång per år. Ser man inte upp, riskerar man slipa ner knivarna på en sån istället för att bara vässa dem men å andra sidan kan man klyva en vattenmolekyl med dem sen. Två: jag lindade in dem i gårdagens DN och knöt snöre runt för att kunna lämna in dem hos skomakaren på vägen till jobbet för att sen hämta ut dem samma kväll. Ett tredje, lättare och bättre sätt hade ju varit att införskaffa ett bryne.

Jag har försökt hos ett par "Shoe Cutting and Repair"-gubbar i västra London men har slutat fråga. Varje gång tittar de på mig som om jag kom från ett annat solsystem. Point taken. Man vässar inte sina Victorinoxknivar hos skomakaren här.

Men sen i söndags eftermiddag är mina köksknivar vasssssa igen. De blev ruggigt bra faktiskt. Och jag har lärt mig ett fjärde sätt slipa dem på! Med kökschefssbrynet - ett diamond "sharpening steel".

Brynet var liksom platt och inte stavformat. Tekniken jag fick lära mig var att hålla brynet stilla och stadigt stående mot underlaget. Man för eggen på en sida i taget, i cirklar mot stålet. Från spets mot skaftfäste. Helt klart mycket säkrare och lättare en den där andra metoden (kniv mot bryne i luften - swish chop chop) man ser de slänga sig med i charken. Är man högerhänt är vinkeln mot stålet lite större för knivens vänstra sida, 30 grader ca. För att kniven ska skära rätt. Eller nåt. För innan kökschefen (million thanks James!) släppte loss mig på hans bryne fick jag noga anvisningar.

Och vad jag gör i ett restaurangkök är en bra fråga. Faktum är att jag är ganska överaskad själv. Mitt territorium är för all del golvet utanför. Jag, servitris? Jag vet, det är en tanke som inte riktigt tar fäste i min föreställningsvärld heller. Och det är en lika surrealistisk känsla där och då. But a girl has gotto do what a girl has gotto do.

25 September 2009

Bangla Galore

Är inte Brick Lane a l l t i d en curryfest?

24 September 2009

Välgörenhetsfika

Imorrn arrangeras en behjärtansvärd och välorganiserad aktivitet på ett café nära mig!

MacMillan cancerfond, uppmanar sina supporters att bjuda in på kaffe och samla in pengar till MacMillans verksamhet. Så hade jag varit lite försigkommen, hade jag kunnat registrera kaffestuga "You will support it and you will like it". Sen hade jag bjudit in vänner och bekanta hem till mig och sålt min hembakade sockerkaka för £100/hg. Pengarna jag skrapade ihop hade jag sen skickat i en påse till MacMillan som de i sin tur sett till gick till familjer drabbade av cancern.

Man har även initierat ett fint samarbete med stickare världen över. The Knitter Magazine har engagerat designers som konstruerat och delat med sig av mönster på stickade plädar, av typen "lapptäcke". Imorgon bitti ombeds man bidra med en färdigstickad "lapp" 20x20 cm stor och samla sin syjunta. På kaffestugan monterar man ihop dem och får förhoppningsvis ihop till en hel pläd som sen skänks till frusna själar som kämpar mot cancern. Så hade jag varit lite försigkommen 2 hade jag rotat bland mina 3 påsar restgarn, stickat på to join the movement... Istället (eftersom jag varit försigkommen på andra fronter lately) önskar jag MacMillan allt det bästa och hoppas folk fikar länge imorrn bitti!

23 September 2009

Loose versus bagged tea

När jag bodde i London för första gången 2003-2004, som student, gick det upp för mig att påste är det britterna dricker. Och att det blir g o t t te, fjärran Lipton's gula små påsar som är standard på konditori eller efter bricklunchen. Sen dess, har jag alltid kommit hem från besök i London med små upplag av påste. I synnerhet PG Tips som jag började dricka med mjölk, under the influence.

Jag är fortfarande glad i PG tips med mjölk och prövar mig sakta igenom det digra sortimentet i jakten på det godaste Earl Grey på påse. Om det nu inte vore för herr Gan Lu (i sin orökta version, OBS!) som har fått mig på andra tankar. Våra vägar korsades i Stockholm i somras. Inhandlat på Bönor och Bakat i Västermalmsgallerian, transporterat fram och tillbaka till Tjockö för att förgylla frukosten och som sista kopp tjäna som kvällste hemma i Notting Hill.

Gan Lu kom som löste och är en beprövad blandning av Jasmine och Bergamot. Lite grönt och lite svart alltså. Så halvfermenterat liksom, likt ett Oolong, fast parfyrmerat. Bästa starten på dagen om ni frågar mig.

Nu är det sen länge slut och uppdrucket och att hitta Gan Lu i London visade sig vara svårare. Jag handlade en tillfällig stand-in för herr Gan Lu här, på Tea Palace i Covent Garden. Flådigt ställe men det Earl Green jag köpte motsvarande inte förväntningarna priset väckte (125g för £6.95, dvs dryga 90 SEK). Butiker som säljer löste av hög kvalitet till ett bra hektopris över disk, verkar vara ganska lätträknade här. I Stockholm är det utbudet bättre. Min poäng är väl egentligen att omväxling förnöjer och som en kommentar till min förra post, att påste får hjulen att snurra i den här stan.

19 September 2009

British Food Fortnight

Med start idag och 2 veckor framöver slås det ett slag för det Britiska köket. Det är en satsning med det hedersvärda syftet att engagera butiksled, restaurang- och cateringindustrin, utbildningsväsendet och voluntärsektorn. Tanken är att vi konsumenter ska bli nyfikna på "närodlat" och handla, äta, dricka inhemskt producerad mat. Jag förväntar mig lite av "Bondens Marknad" på storköpet. Promotions på gator och torg med smakprover på tandpetare. Jolly good. Men verkligen så gott?

14 September 2009

Kontoret, 3:14 pm

"Tea always helps. Tea makes everything alright, Henry."

Word.

13 September 2009

Sylta och safta

Det här står skrivet på min Facebooksida sen i fredags:
"Har flera påsar med fina trädgårdsäpplen. Något smarrigt tips???"

Well. Jag har ett ungefär lika givet svar som på frågan "Vi har några årsdoser över av ett premium influensavaccin. Något tips på vad vi kan göra med det?"

Så här års är jag besatt på tanken av att plocka lingon, koka plommonchutney och gå i svampskogen. Att få skala äpplen, sockra, stompa och sleva upp på glasburk och min lycka vore total. Och nu berättar S, som är bosatt i Greenwich som ligger några stenkast bort, att hon kommit över frukt i påsmängd...

Jag erbjöd snabbt mina tjänster och föreslog ett äppelmoskok ihop (i utbyte mot en burk eller två). Vi får se om S nappar.

11 September 2009

Fish Cakes

Men vänta här nu. Har inte jag skrivit om de här kakorna redan? Fish Cakes är en big time favorite och något jag alltid kommer förknippa det Britiska köket med. Och de för mig osökt in på rökt fisk, även det väldig Londonskt. För vad gör engelsmännen med sin fisk? Jo, antingen röker de den, panerar och hårdfriterar den eller hackar sönder och mosar den med potatis. Samtidigt som färsk fisk är så dyr och svåråtkomlig att jag som londonbo betraktar fisk som lyxvara. Lös den ekvationen åt mig, den som kan.

Fish Cakes skulle kunna tilldelas statusen fast food (men inte skräpmat). Det finns färdiglagade på de flesta mataffärerna, är mättande och goda och de ligger snabbt på tallriken till ett pris en tisdagsmiddag rimligen borde gå loss på. Om man inte envisas med att göra sina egna.

En första och enda gång har jag lagat "laxburgare". Enligt hamburgerprincipen på rå finhackad lax, kryddor, ägg och lite potatismjöl. Fish Cakes är inte riktigt samma sak som jag förstått det. Innan bullar rullas, tillagas både fisk och potatis för sig. Gräslök och citron verkar vara standard smaksättning. Även om man är lockad pröva koriander och röd chili eller pepparrot och dill, går onekligen gräslök och citron bättre ihop med ingridiensen som gör en god Fish Cake så god - den rökta firren! Den man hittar i fiskdisken här, är väl närmast varmrökt. Eller kallrökt. Jag vet faktiskt inte. Och än mindre begriper jag varför rökt vit fisk ibland är färgad gul.

Finfördela fisk som har fått sjuda i mjölk och kokt kall potatis. Rör ihop med ägg (något som binder) krydda, vänd kakorna i lite grahamsmjöl och snåla inte på smöret när ni steker på dem.

9 September 2009

Hummus Brus

Har fått ett tips från min nya Israeliska kollega (och något säger mig han är en s ä k e r källa) - stället som är tillägnat kikärtsröra. Pitabrödet är tydligen också något i hästväg gott. Note to self: pay a visit.

1 September 2009

Nudlar på Rivieran

Vi har haft en bank holiday med högsommarvärme. Jag och J åkte på minisemester till Brighton. Lunch på stranden är den bästa lunchen.

30 August 2009

Full English Breakfast

Länge leve vita bönor i tomatsås + ägg + bacon! Personligen betackar jag mig engelsk frukost till frukost men bättre lunch finns inte.

Jag har ätit full English breakfast på mitt lokala "Greasy Spoon Cafe" för £3.50. Den smakade transfetter (och det är i n g e n komplimang till äggröra). Jag har prövat en italiensk variant med grillat vitt lantbröd som mest gör att man saknar prosciutton. Jag har betalat £7.95 för den och då fick man inte ens Heinz vita bönor till. Däremot linneservett.

Slutsatsen jag drar - full english breakfast blir bäst hemma! Måhända det är en tallrik som kräver lite koordination och timing men oj vad värt det är.



29 August 2009

Lunchlådeprovet

Nya tider och ny regim, som jag tror även kommer märkas hemma i köket. Jag har (trumvirvel)... börjat ett nytt jobb! Faktum är att det är den enda jobb jag börjat under hela 2009. Jag har varit målmedveten och slitit hårt för det här, så tillfredställelsen är stor.

Jag jobbar, rent bokstavligt, på ett moln. Min första vecka har varit lite prövande samtidigt som den varit the full monty. Vid sidan av att lära känna produkten/service jag ska marknadsföra och hundra nya inloggningsuppgifter att hålla reda på, har vi även hunnit med att beta av en central detalj för gruppsammanhållning och internkommunikation. Hur man gör med sin lunch.

Jag står fullt ut för många av mina sidor när det kommer till matlagning och matvanor. No regrets. Men är det något jag har komplex för är det medhavd lunch. Trots en av de finaste komplimangerna jag någonsin fått, från en gammal kollega som bedyrade hur jag slängde ihop min medhavda mat, tycker jag det är töntstämpel på lunchlådor. Ingen normalt funtad människa lägger ner all tid som lunchlådor 3-4 dagar i veckan innebär. Lunchen är ju enda stunden man kan och bör komma iväg f r å n kontoret. Det är då tillfälle ges att verkligen p r a t a om jobbet och lära känna sina kollegor. Kan man hävda. Det skulle vara intressant veta vad ni, mina läsare, har att säga om saken.

I det första mötet med mina nya kollegor var jag beredd fejka mitt sanna jag för att anpassa mig till normen. Men snabbare än jag kunnat hoppas på uppstod dock ömsesidigt förstånd och acceptans - vi är lika stora lunchlådenördar alla 3. Tja, lunchsmörgåsnördar då. Det är ju lite si och så med vad britterna äter till lunch.

Jag lär återkomma till köksregionerna av mitt nya kontor i östra London. Det är fint och kul på alla sätt och vis men det rostas bröd på arbetstid. Tror jag måste berätta mer om det snart.

24 August 2009

Garden party

Underbart är kort. Eller förresten, 6 veckor är inte alls kort och är det längsta jag varit sommarledig sen jag gick i grundskolan. Men nu har jag bytt Stockholm mot London igen. Åter i mitt kvarter är det mesta sig likt, det är som jag var här igår.

Som guldkant på min första helg tillbaka på Pinehurst Court, var det grillfest på gården! Den omtalade, årliga. Som relativt nya hyresgäster har vi inte hunnit med någon än. Vårt hus har 3 trappuppgångar och 5-6 våningar (totalt 102 hushåll) så det är inte lätt hålla reda på alla grannar. Men vad bättre tillfälle att bekanta sig åtminstone med några, än en gårdsfest? Tänkte jag och släpade med mig J.

Och bekantskap stiftades allt, under väldigt trevliga former. Det är märkligt hur många gemensamma intressen man kan ha med en bunt främlingar i trappuppgången bredvid - espressomaskiner, TV-serier, musikinstrument, tennis m.m. Jag vill ge britterna en stor eloge till deras talang att mingla och föra lättsamma, utan att för den sakens skull vara ytliga, konversationer! Sociala proffs.

Vi tog med något att hälla i glasen, vår care taker skötte grillen (koleldad, modell monsterstor) med bravur och "föreningen" stod för maten. J komponerade visserligen spett med haloumi + jätteräckor + grönsaker men till oss andra fanns det hamburgare, grillspett med kyckling och nötkött. I mängder. Tillbehören var de samma jag skulle väntat mig till grillat hemma i Sverige. Lite salsa, (vinägersur) potatissallad och grönsallad. Tyvärr hade jag ätit mig mätt när korven (den engelska) väl kom av grillen.

Sen kom det fram en annan mycket intressant detalj. Vi bor i ett hus som är byggt 1861! Det tycker jag är coolt.

16 August 2009

Grillat är godast

Jag har grillat en gång den här säsongen. "På med tändvätska, vänta en stund, tänd på så sköter det sig själv". Sure. Min uppfattning är att en bra glödbädd kräver handpåläggning och oändligt tålamod. Jag brukar blåsa tills det svartnar för ögonen på mig och håret osar tändvätska. Jag överlämnar gärna det momentet till någon annan, bättre lämpad.

Hos Matte och Jenny, i frånvaro av J som dissar det röda köttet, blev det bbq härom kvällen. Och jag fick grillad biff som jag längtat efter. Underbart gott. Förutom att jag lärde mig om en cylinderformad brickettbehållare som gör finfin glöd på ett nafs, fick jag ett annat tips. Känns köttet som ligger på grillen stumt som nästippen: well done. Mjukt som kinden: rare. Har det hakans spänst: medium.

15 August 2009

Svensk bärsommar

Här på You will eat it and you will like it är aktiviteten lika stor som utsikterna att undgå nyheter och gammheter om sessan Madeleine. Alltså minimal. För jag har sommarlov i Stockholm! Och den här stan går inte av för hackor om man vill hänga med semesterlediga vänner, bada klippbad och kunna ta cykeln hem. Men det visste jag ju redan. Ibland behövs bara lite perspektiv för att på riktigt uppskatta sånt man tar för givet.

21 July 2009

Dansken

Jag gillar att baka bröd. Det är tidskrävande, kletigt och utan hushållsassistent blir underamarna möra och pannan svettig. I utbyte doftar det hemtrevligt, bröden blir vackra och löjligt goda! Ingen frukost smakar som den på nygräddat, hembakt bröd.

Mest bakar jag runddrivna vita bröd, på lite surdeg och kanske en poolish. Ibland är de nattjästa, dvs får processa god smak och doft i kylskåp under natten innan de gräddas. Så jag passerar oftast den färdigskivade toasten på Sainsburys, med näsan i vädret. Goda vita långjästa bröd går visserligen hitta på delin och bagerier här men huvva, vad betalt de där ställena tar för lite tid, mjöl och vatten.

Vad som inte går att hitta här, hur mycket du än är villig att punga ut med, är danskt rågbröd. Det jag suktat efter, min role model liksom, är Alimentas Danska Rågbröd som jag brukade köpa på Vivo Fridhemsplan.

Så jag har bakat 3 bröd enligt 3 olika recept på Danskt Rågbröd, i jakten på den perfekta Dansken. De här bröden kan vid första åsynen blandas ihop med snabbakad "filmjölkslimpa" bakad på bikarbonat. Men de innehåller ingetdera. Tvärtom är de inte heller särskilt snabbakade. Surdeg ska startas, råg (vete) blötläggas och fördegar stå över natten. Det är färsk jäst i alla bröden. Låt mig berätta hur det gick*.

Dansk 1: "Dansken", recept Johan Sörberg (s. 53, "Riddarbageriets Bröd", 2002)

Det mest häpnadsväckande med det här brödet är att det innehåller 1/3 dl (15g) mald spiskummin. Vad ska den i ett Danskt Rågbröd att göra? Men det blir inte Chili con carne, smaken av spiskummin rundas av och går fint upp i all mörk sirap. Jag följde receptet men något måste gått fel för jag fick en sådan torr deg jag var tvungen tillsätta mer vatten för att överhuvud taget kunna knåda den. Resultatet blev ett lite kladdigt bröd. Om man tittar noga ser det ganska smuligt ut. Det beror på att jag inte lärt mig ta uppmaningen att låta brödet "mogna" på allvar. När recepten säger så, låt bröden vara ifred i minst 24h. Bröden jag bakade var som bäst efter 2 dygn. Då gick de att skära utan att gå sönder och smula. Det här receptet innehåller ingen surdeg och det brödet smakar följaktligen inte surt. Smaken påminner mer om ett filmjölks+bikarbonatsbröd. Gott men inte Alimenta-gott.

Dansk 2: "Fullkornsbröd med rågkärnor", recept Jan Hedh (s. 101, "Bröd", 2004)

Jan Hedhs brödbok både avskräcker och inspirerar mig. Han gör brödbakandet till en ingenjörskonst och dribblar bort mig med degtemperaturer och bakstenar. Men jag skulle kunna hålla på ett liv innan jag bakat alla hans bröd. Dansk 2 blev det mest kompakta och det suraste brödet, vars syra utvecklades under dess låååånga hållbarhetstid. Det här receptet är baserat på mörk svensk honung som jag inte hade så jag blandade en hälft ljus honung med en hälft Lyle's Black Treacle. (Black treacle är melass och det jag ersatt mörk sirap med i alla recepten). Jag törs slå vad på att det är med precis lika gott resultat.

Dansk 3: "Solrosrågbröd", recept Saltå Kvarn (http://www.saltakvarn.se/recept/receptblad/solrosragbrod.htm)

Jag kan inte minnas att jag någonsin köpt Saltåkvarns Solrosrågbröd i butik. Eller direkt från deras kvarnbutik i Järna tyvärr, har bara gjort ett besök där. Men brödet är min favorit av de tre och ett recept jag kan rekomendera! Saltås recept innehåller linfrön och ganska mycket solroskärnor, det blir så gott tycker jag. Recepetet anger egentligen rågkross men det hittade jag inget. Inte hela rågkorn heller för den delen. Däremot hela vetekärnor och det är vad jag bakade alla 3 bröden på. Dansk 3 piffade jag också upp med lite kinesisk soja - för den rätta, mörka färgen och som sälta. Jag gräddade det till 102 grader och det blev perfekt - spänstigt och segt på samma gång. Alla 3 bröden är bakade, kliniskt, med digital stektermometer och togs ur ugnen när temperaturen uppmätte vad receptet sade.

5 July 2009

AGA, del 2

Det var egentligen en specifik undran som väckte idéen om att skriva om Agaspisen här på You will eat it and you will like it. En fråga som legat och puttrat ända sen jag för första gången såg en Agaspis i bruk. Det här var en bit ut på landet i Kent, söder om London, i Maj 2005. Ägaren - smickrad av mitt intresse över hans spis, vars slag jag bara hört talas om men inte sett förut - kunde faktiskt ge mig en komplimang tillbaka och berättade att den och jag kom från samma land!

Vad jag har undrat är varför tillverkningen av Agaspisar flyttade från Sverige till England? Med följden att de har en högre status här än i Sverige. Faktum är att de nog associeras till den engelska landsbygden mer än något annat. Men faktum kvarstår. Agaspisen är en svensk uppfinning som såg dagens ljus redan 1929. Vad hände liksom?

Jag har funnit att det är en mycket behjärtansvärd sak som drev Agaspisens upphovsman Gustaf Dahlén, att uppfinna den. Sjukdom höll Dahlén på hemmaplan i början av 20-talet. Han fick upp ögonen för hur utschasad hans kära fru Elma blev av allt köksarbete, framförallt matlagningen. Så Dahlén gav sig i kast med att ta fram en spis som skulle ha alla matlagningsfunktioner man kunde önska, stå varm 24/7 OCH hålla huset varmt. Och gubben var ju blind sen många år (han utvecklade även industrigaser så kraftfulla att de kunde lysa upp en hel fjärd från en fyr - experiment som slutade i en olycka som tog hans syn) så nog kunde han lägga "lättanvänd" till kriterielistan alltid.

Dahlén laborerade i sju hela år innan spisen introducerades på marknaden. Jag har finkammat internet på info och funnit att "the Kitchener" var en engelsk gjutjärnspis som stod och tuffade redan på mitten av 18oo-talet. Över åren utvecklades the Kitchener och kopierades bland andra av Rayburn, ett annat spismärke som är vida omtyckt och använt. För mig låter det högst troligt att Dahlén hämtade inspiration härifrån och utvecklade befintlig teknik.

Dahléns Agaspis vann mycket riktigt mark i dåtidens England. Försäljningen gick så bra i början av 30-talet att en licensierad importör började tillverka Agaspisar i Slough. Agaspisen marknadsfördes aktivt under 30-talet och en viss Ogilvy var visst inblandad. Han var från början försäljare, gav ut en bok om konsten att sälja Agaspisar och grundade sen Ogilvy & Mather - en world wide reklambyrå som fortfarande heter så. Fler annonser och Agaspisens 80-åriga historia kan man läsa mer om här.

Kanske är det så enkelt att svaret på min undran varför Agaspisen inte överlevde i Sverige - utan England - är utbud och efterfrågan, en av marknadsekonomins heliga lagar.

Gustav Dahlén frånträdde ledarskapet på bolaget AGA vid hans död 1937 och tillverkningen av Agaspisar upphörde helt i Sverige 1957.

3 July 2009

Från en Hemmabagare till en annan

Jag har med stort intresse följt bloggen och läst hur provbak och plåtningar gått. Slutsatser och färdiga recept överger nu det digitala mediet för att återuppstiga i form av en gammal hederligt tryckt bok.

"Pain de Martin"-Martin är, förutom alla do's and dont's han generöst delar med sig av, bra med text och språk och är ett inspirerande exempel på hur långt ett starkt intresse och stor dos tålamod kan ta dig.

När boken kommer ut i September är det bara 3 månader till tomten kommer - tipsa honom med hälsningar från mig!

2 July 2009

Frangipane

Svenska recept på kakor som innehåller mycket mald mandel, är ju 9 av 10 gånger baserade på mandelmassa. Den färdigmassade som kommer i liten rulle om 250g. Men i London finns ingen mandelmassa (det fick ju jag lära mig av redan i höstas på Whole Foods). "Marzipan" finns. Det vill säga marsipan, som sällan funkar att ersätta mandelmassa med för fullgott resultat.

Här anger istället recepten "ground almonds" (mald mandel). Och det fina i kråksången är att det är enkelt fixat. Liten fipplig, tidskrävande mandelkvarn à la 50-tal behövs icke. Man knatar bara upp till bakningshyllan i affären och hittar små påsar med färdigmald mandel!

Frangipane [frannjipejn] alt [frannjipani], egengjord mandelfyllning är god som synden och jag har just upptäckt hur överlägset mald mandel är mandelmassa. Tillsammans med mycket smör, mycket socker och ägg blir det en perfekt fyllning i pajskalet! Jag toppade med färska aprikoser, skurna i halvor och gräddade allt i samma tagning i runt 70 minuter tills mitten av pajen just hade stannat. Sagolikt gott.

Den malda mandeln inhandlade jag för en spottstyver på kryddbutiken på 115-119 Drummond Street. Den ligger mitt emot yoga shalan där jag rullar ut mattan då och då. Det här stället kan liknas vid ett kryddvaruhus och skulle kunna vara RAJAH's officiella utskänkningsställe. Ingen kryddpåse väger mindre än 100g. En och samma hylla hyser så många varianter av Cumin Powder att peppet man jobbat upp på att laga en fish curry enligt konstens alla regler, flyger allsköns väg. Och påsarna med mald mandel är nog tänkta för currys, snarare än kaloribomber serverade ur pajform.

24 June 2009

Rheum rhabarbarum

Den största rabarberplantan som skådats växer i en kökssträdgård i Kew Gardens utanför London. Den har några hundra år på nacken och lagt på sig i takt med det. Åk dit, dröm om en egen täppa och missa inte resterande storslagna, absolut underbara 300 hektar park och ängar.

22 June 2009

Ärtsoppa

Sen jag flyttade till London har nog två påsar med frysta gröna ärtor gått åt. Och då är inte jag personen som går igång särskilt hårt på ärtor. Likt många småungar och tonåringar som ratar grönprickiga risrätter och pastasåser, har nog jag också haft perioder av obstinat ärtvägran. Men de går inte att undvika i det här landet. Engelsk husmanskost är inte densamma utan gröna ärter eller mushy peas. Lätt hjärntvätt.

Likt jättebönorna jag skrev om för inte så länge sedan, har jag nu stiftat bekantskap med den frysta gröna ärtans färska, bättre jag som det dräller av så här års! Skillnaden är stor - som färsk är ärtan spänstig, lite utmanande bitter och mycket näringsrikare (inbillar jag mig).

Jag sköt skepnaden ärtsoppa tar sig under torsdagens bricklunch åt sidan och kokade grön ärtsoppa, för grönare är skönare:







Plocka eller handla 400 g färska gröna ärtor på marknaden.







Sprita dem, d v s pilla ur ärtorna ur dess skidor.


Koka ärtskidorna i vatten i 15 minuter.
Låt en buljontärning och en 1/4 gul lök koka med.
Om du har något hemma, slå i en slurk vitt vin. Det vinner de flesta soppor på.

Gör inte misstaget jag brukar göra - häll av men spara överflödig bouillong!
Det är lättare att späda av än att tjocka till.
En vattnig soppa blir aldrig god.
Plugga in din mixerstav eller food processor. Mixa mjuka ärtskidor och buljong. Sila soppan.

Tillsätt de små söta ärtorna som snällt legat och väntat på att få göra entré
Koka i 5 minuter till. (Likt jordgubbar marinerade i sin egen juice, är färska ärtor kokta i sitt eget spad delikat.)
Mixa soppan en andra gång.
Har du inte kokat på vitt vin, låt lite citronsaft väga upp det söta och salta.
Rör i en matsked högoktanig crême fraiche och en tesked fransk senap.
Lite salt. Vitpeppar!






Ät den här soppan varm som kall.
Getost och knaperstekt bacon längtar efter att få vara med på ett hörn.

18 June 2009

Misssommar

Imorgon är det midsommarafton 2009. Jag gillar midsommarhelgen i synnerhet som semestern och lediga veckor lurar runt hörnet. Frånsett J's arbetsgivare som vill hålla liv i traditionen och har företagsbaluns i Hyde Park, går midsommaren ganska obemärkt förbi hos mig. Överväger inte ens jaga rätt på en burk sill och färskpotatis till.
Det enda jag vill ha är jordgubbstårta.
Och våga inte ens nämna Skärgård.

Verkar jag lite vrång och bitter, är det för att jag känner mig så idag med molntung himmel, kritvita ben och inte ens ett jobb u t a n semester runt hörnet.

15 June 2009

Fancy a cuppa?

Det finns två läger tedrickare i det här landet:
TIF's = tea in first
MIF's = milk in first

9 June 2009

Lemon Undrizzled Cake

Ett antal bak och 7 månader senare skulle jag vilja säga att idag blev den perfekt. Luftfuktighet, digitalvåg och motivation i samspel!

Jag har låtit mig inspirerats av Lemon Drizzle Cake som ofta ackompanjerar croissanter, flap jacks och brownies på Londons coffee shops. Och det är en fantastisk god kaka till téet.

Jag föredrar en odrizzlad citronkaka. Det blir lite väl sött och sliskigt att dränka en mjuk kaka i citron- och sockerlag. Jag har funnit att herr Butternut och lite lemon curd bidrar till en lika saftig och citronstark kaka. Så handla upp er på 2 ekologiska citroner, vallmofrö och lite av min favoritpumpa (resten har ni säkert hemma) och baka en kaka nu.

Värm ugnen till 175 grader.
Finriv 150g av herr Butternut.
Finriv skalet från 2 citroner och krama saften ur den ena.
Smöra en form och "bröa" den med kokosflingor (obs viktigt! Inget skorpmjöl i den här formen).

2 ägg + 175 g socker (jag använder ett ljust oraffinerat socker) + 120 ml neutral matolja vispas fluffigt och ljust med elvisp.

Rör ner:
100 g grahamsmjöl + 100 g vitt vetemjöl
2 tsk bakpulver
1 nypa salt
0,5 dl lemon curd
2 msk apelsin- och pomeransmarmelad (gelen)
citronzest + citronsaft + riven butternut
1,5 msk vallmofrö

Gräddda.
40 min i 175 grader

8 June 2009

Dyra toasts

Vi fick en första och läbbigt hög elräkning i förra veckan. Så pass att jag var tvungen ringa till elleveratören och kolla upp ett och annat. Luftade min oro och det måste verkat som jag legat under en sten de sista 15 åren: så jag kan snåla på energi och samtidigt spara jordens resurser?!

Intressant, om man nu kan se på det så, är att om nätterna i Februari och Mars gjorde vi av med lika många enheter el som dagtid samma period. (El/enhet kostar dock bara en 1/4 så mycket om natten). Slutsats? Vår värmekälla, en Storage Heater av märket Dimplex, som "laddar" under nattetid är inget Bra Miljöval.

Även om det inte händer så ofta, kommer känslan krypande varje gång. Det är ganska korkat att rosta bröd under grillelementet i en ugn på 900 watt. På hur många toasts har en brödrost betalat sig, tror ni?

6 June 2009

Jag tar en snabb kaffe

När subrimelånbubblan sprack i USA, vilket satte den globala recessionen i rullning och stor del av den amerikanska befolkningen på pottkanten, hörde jag att en utgift många jänkare skar ner på var take away-kaffet från Starbucks. Och det vill nog inte säga lite i liter kaffe och dollares i kassan hos kaffekedjan. Föga väntat kanske men jag antar att man räknar många bäckar små, världen över i tuffa tider. Med följden att hundratals Starbucks outlets fick stänga ner och tusentals anställda gå.

Som svar på detta har Starbucks lanserat VIA Ready Brew, ett instant coffee för mindre än $1/koppen fortfarande för kaffedrickaren "on the go". Man hävdar att det ägnats över 20 år på produktutveckling och kanske dalande försäljning och sviktande kundunderlag var vad som behövdes för att orka sista biten till lansering. Som att man plötsligt ser den lågt hängande frukten. I det här fallet snabbkaffe som ingen tittat åt i jakten på den perfekta ristretton och soyalatten men som nu är relevant sett till köpkraften. Och är inte det något högst positivt med recessionen? Innovation och kreativitet men jag. Att rådande omständigheter tvingar varumärken kill their darlings, identifiera nya marknader och positionera sig där med en ny eller utvecklad produkt? Som förstås gagnar oss konsumenter. Jag tycker Starbucks VIA är ett lysande exempel.

Jag ska skippa marknadsföringstugget nu, men intressant är det allt.

Jag har druckit Starbucks brew (bryggkaffe) i USA och det är ett av de godaste jag smakat. Jo, faktiskt. Starbucks här i London har jag dock gett upp på. Deras Americano och Cappuccino lirar inte. Men nu har man promotat VIA Ready Brew med stora bokstäver så jag tänkte jag skulle pröva.

VIA är "micromalt", dvs så fint att det rörs ut med och löses upp i vatten precis som frystorkat kaffe (Nescafé). Och det är bara en microportion som behövs, mängden kaffe ryms i ett litet paket, knappt större än ett rör socker som finns på espressobarer värda namnet. Jag har just druckit en kopp av "Colombia" med mjölk och även om jag är en blygsam konsument av Nescafé (dricker det mest på husvagnssemestern dvs v ä l d i g t sällan) vill jag påstå att VIA är något helt annat. Just som Starbucks marknadsför det, ska VIA jämföras med bryggkaffe. Jag tycker faktiskt inte det var så långt ifrån hur kaffet smakar från en French Bistro-kanna (presskaffe). Möjligen kan man ana den där något "brända" doften frystorkat har. Men den bryter inte igenom smaken. Betyg: gott! Koffeinkicken kickade in även den. Det är synd på förpackningen bara. Mycket avfall i soporna för en kopp kaffe.

Enligt Guardian står frystorkat snabbkaffe för 81% av konsumtionen bland britterna. Av en artikel och dess kommentarer i samma tidning att döma, står det helt klart för mig att britterna är inbitna tedrickare och är ute och cyklar när det gäller kaffe. Så hur väl VIA står sig på den engelska marknaden återstår att se.

3 June 2009

Pizza on the go

1 June 2009

AGA cooking (I wish)

Igår kväll hade vi finfrämmande av en världsturnerande trummis som gästar London med ett franskt band men som är västerbottning i hjärtat. Spontana som faktiskt också vi kan vara, bjöd vi in på middag. Och han ville komma! Så kvällen till ära och för något mer att äta efter Pad Thai-nudlarna vi serverade à la koncept "här är ditt kylskåp", lagade jag mitt första recept ämnat för matlagning på en - ta daa! - AGA-ugn.

Inte så att jag har någon AGA eller ens planerar att utrusta mitt kök med en, men jag har ju ett nyårslöfte att hålla. Så jag lånade "Mary Berry's New AGA cookbook" på biblioteket i förra veckan. Förutom alla recept står det att läsa och lära om värmen på de olika plattorna och i värmeugnarna, rengöring och utrustning. Det är därför boken ligger här hemma. Men nu kom den faktiskt också till r i k t i g användning för jag hittade ett recept på Lemon Meringue Pie. Det gillar trummisar, tänkte jag.

Man kan ju undra vilken värme och ugn jag gräddade min citron & marängpaj i. För den är välgräddad. Välbränd kan man säga utan att överdriva. Och jag v a r tvungen improvisera för en AGA-ugn har inga grillelement och följdaktligen sade inte receptet något om det här momentet - ett minst sagt fåfängligt moment. Men inget dåligt ljus över min ugn. Det var jag som klantade mig och missbedömde antalet sekunder maräng behöver under ett 250 grader varmt grillelement... Jag kan berätta att maräng gjord på äggvita och socker, inget annat tillsatt, som står 3 cm därunder kan fatta eld. Taniga men läskigt blåa flammor som slår upp ur en springform ska man passa sig för.

Som tur är verkar inte maräng bete sig som bechamel (botten bränd = allting smakar bränt) så slutet gott ändå.

31 May 2009

På milligrammet

I min ägo är sen några veckor en digital våg! Halleluja. Den heter Salter, går på batterier och blinkar gram eller oz i displayen. Den är inhandlad på storköpet och kostade inte ens £10. Jag är med i matchen! Inga recept är omöjliga, inga milligram för få. Det blir andra bullar av helt enkelt.

25 May 2009

Little Steamed Parcels of Deliciousness

Jag minns en flera år gammal diskussion i DN PåStan. Den tog avstamp i en recension av en restaurang i Gamla Stan och deras Dim sum-lunch. I sann DN PåStan-anda, handlade sen inlägg och tyckande om huruvida en äkta Dim sum-lunch överhuvud taget gick att få i Stockholm. Slutsatsen, om jag vill minnas, var att den här kinakrogen i närheten av Kornhams Torg serverade Dim sum så bra det någonsin skulle smaka.

Jag begrep ingenting. Hade inte ätit Dim sum vid det här laget och föreställde mig någon typ av kinesisk sushi. Vadå köande kinesiska affärsmän? Vad är det för fel på vår svenska gravvlacks nu då? Ja ja, JAG ska äta mina ångade grönsaksknyten i en stad där det kinesiska köket är i bättre form, tänkte jag.

Tror ni jag har ätit Dim sum-lunch i London China Town än? Nope. Men jag har just varit på Ping Pong i västra London.

Dim sum betyder "touch the heart" och serverades back in the days som tilltugg till eftermiddagstéet på Kinas berömda tehus. Man kanske tillbringat en dag längs Sidenvägen, ville ta en uppfriskande kopp yunna, få sig något i magen och skvallra lite. De här små munsbitarna ansågs ursprungligen inte som ett komplett mål och Dim sum sorterar fortfarande som "lätt" mat. De serveras t o m som frukost i Kina. Därav traditionen att äta Dim sum till lunch, gärna med familjen. Ni vet hur det är med plockmat - det pillas, prövas och är ett kul sätt att äta OCH umgås på.

Även téet verkar hänga med sen det begav sig. Témenyn på Ping Pong var i en klass för sig. Glöm påste, jag tror inte ens det fanns vanligt löste - man får en teblomma som slår ut i glaset!

Jag var så mätt, så lätt och så belåten efter den här lunchen att jag redan längtar tills nästa gång jag får lyfta av locket på en Dim sum-korg som fortfarande ångar. Jag ska inte ens ge mig på att försöka beskriva alla dumplings och andra små knyten vi beställde, vad de var fyllda med, om de var ångkokta eller friterade. Istället ska ni titta på en söt liten video med en söt Head of Chef:

how dim sum is made from pingpongdimsum on Vimeo.

22 May 2009

Sparris

I såväl Sverige som Storbritanien är vi mitt upp i sparrisyran. Sparris i risotton, till omeletten eller bara sparris med sparris och lite citronsmör vid sidan av. Men jag tänkte upphålla mig vid sparrissyran. Med en blogg som ska fyllas ges inte längre några ursäkter. För det är ett känsligt ämne, åtminstone privat så liten varning utfärdas.

Men först kan jag lugna er som går i samma tankar som jag gick i. Luktar det högst besynnerligt, och inte alls som det brukar göra när du kissar, utan närmast apa efter att du har ätit grön färsk sparris är det ingen fara. Det är inte dina njurar som har slutat fungera. Du är inte matförgiftad. Du är inte sjuk i underlivet. Däremot verkar det som att du tillhör de 22% av människosläktet som har den genetiska sammansättningen för att kunna uppfatta att det luktar apa om sparrisurin. Så du kanske inte ens behöver oroa dig för att nästa person på wc undrar vad du egentligen gjorde där inne. Och sparris har en vätskedrivande effekt så det där med toabesöket är ofrånkomligt.

Sparrisen innehåller en unik liten svavelmolekyl (S2(CH2)2CHCO2H) som inte finns i några andra grönsaker så den kallas helt enkelt sparrissyra. I mage och tarmar bryts sparrissyran ner till en radda svavel- och sulfidhaltiga sammansättningar. Det är dom som luktar apa på wc. För de hänger med hela vägen - det är ju faktiskt med urinet kroppen gör sig av med restämnen. Ju yngre och färskare sparris, desto mer apa luktar det. Alla som käkar käkar färsk grön sparris producerar svavelföroreningar i större eller mindre utsträckning. Det visar tre studier som gjordes på 80-talet. Men samma undersökningar visar alltså att bara 22% av världens befolkning bär på den kromosom som är en förutsättning för att du ska känna lukten av de här svavelodörerna. Högst fascinerande tycker jag.

Tack och förlåt.

19 May 2009

Med olivolja och citron

Oh som jag längtar efter färsk vitkål!
Den är här snart. Vilken vecka som helst.
Och jag tror den engelska kommer vara lika god som den svenska.

17 May 2009

Served 3,5

Gjorde ett klassiskt misstag idag. Köpte lammkött av bog till en lamb tagine. Bog och ben ska ju stå pall en del hopp i hagen så köttet är hårt och jag gav det 1h 40 min i grytan för att det skulle bli så där mört man vill ha det på tallriken. Men jag tänkte inte på att lammbog, av samma skäl, skulle vara så fett... Och allt fett vill man ju inte ha simma omkring i sin lamb tagine. Så när jag trimmat "excessive fat" från biten jag köpt kvarstod 520g, dvs 68% av ursprungsvikten. Det blev en lunchlåda mindre, desto mer dadlar och aprikos i grytan och precis lika gott jag som hoppades på!

15 May 2009

Bondbönan

Min käre far pratar sig gärna varm om någon typ av böna så här års. Ja, en ärtväxt menar jag då. Ingen böna eller ärta i den andra bemärkelsen. Stuvad ska den vara tycker han. Gärna med köttbullar till. I hans bok är det en av säsongens stora delikatesser!

Jag kan inte hålla isär brytbönor, skärbönor och vaxbönor. Vissa bönor går ju konservdöden till mötes och när de står i hyllan på affären är det lättare skilja på dem. Men ska jag vara ärlig, och det ska jag ju, sträcker jag mig sällan längre än till kidneybönor eller vita bönor i tomatsås. Och så har jag gett mig i kast med torkade bondbönor till en ribollita. De var svårflirtade minns jag. Blötlagda i ett dygn, kokade i 2,5h och fortfarande al dente.

Men samma böna gästar de britiska grönsaksdiskarna just nu, som sitt bättre, färska jag! Broad beans heter de här och kommer omsorgsfullt förpackade i sin tjockhudade, stora skida (de på bilden brer ut sig på en mattallrik). På rekomendation av Alan har jag prövat äta bondbönorna helt råa med grodden kvar. Lättkokta i saltat vatten och sen kylda är att fördra tycker jag. Mindre bittra så. Goda i en couscoussallad eller tillsammans med tomat, rödlök och von Greyerz sojasirapbalsamicodressing som en side dish. Kvar blir spritade skidor. Något säger mig de inte ska serveras stuvade till köttbullarna.

14 May 2009

Lokalt odlad exotisk frukt

"Devon has a great climate for growing chillies so we've decided to support British farmers in making this traditionally hot Mexican sauce". Sedär ja. Ungefär lika väntat som om Örnsköldsvik skulle ha odlat wasabirot och försett sushirestaurangerna i Stockholm med. Men det här läste jag på en alldeles riktig flaska med alldeles hot Mexican sauce, som stod på bordet på Wahaca där jag åt min middag ikväll. Det är South Devon Chilli Farm som odlar plantorna, skördar chillifrukter och skickar röd sås till Wahacas restauranger som är ett stycke Mexico market food fast i Westfield shoppingcenter.

Tacosen jag åt ställde förresten mina föreställningar om Tacos på ända. MJUKA minimajsbröd med en liten hög anchochillikryddat långkokt mört griskött med syltad rödlök på toppen. Perfekta och jättegoda.

Varje gång jag äter mexikansk mat blir jag överaskad. Glatt överaskad som idag eller besviken och totalförvirrad som på den där lilla texmexbar i Orange County i Californien. Ett stenkast från Yukatanhalvön, relativt sett, så jag hade förväntningar få the real stuff serverat. Min tallrik med Enchiladas var en sörja av bönröra, smält ost och ris som lätt kunde gått som skolmat från en av Stockholms kranskommuner. Men samma sylta serverade Fajitas på biff som var bland det godaste jag någonsin ätit.

Med oss hem från Wahaca fick vi vad som ser ut som tändstickskit. Men det är inte tändstickor. Det är små små stavar och i toppen sitter det frön av Serrano Chilli inkilade. Stavarna ska man plantera i fuktig jord och 75 dagar senare kan man mixa salsan.