4 February 2009

Delat kök på riktigt

Jag är lite orolig. Gör jag min kära sambo (!) en tjänst eller otjänst när jag lagar 97% av alla middagar vi äter tillsammans hemma? Är mitt översvallande matlagningsintresse hans undergång? Hans självkänsla i köket kanske krymper för varje variation på potatissoppa jag trugar på honom? Uppmuntran - när ägnade jag mig senast åt det? De tankarna for genom mitt huvud kl 22:48 igår, när han lagade sin middag. Stekt. Halloumi. Med. Knäckebröd.

Jag sitter på lösningen. Jag får helt enkelt se till att även jag blir en hårt arbetande yrkeskvinna som inte har tid att googla middagsrecept före frukost och leta harissa paste en hel förmiddag. Då var det jag som fick komma hem till dukat middagsbord! Och jag hade säkert fått äta perfekt stekt halloumi varje vecka.

3 comments:

Nadja said...

Jag ar ju i ungefar samma sits som din sambo. Med kock till pojkvan sa har jag inte lagat middag pa jag vet inte hur lange. Ibland kan jag tanka att det ar synd att jag inte tar mig for att laga mer mat, men allt som allt sa ar det bara valdigt kul att vara forsokskanin och testa nya matratter man aldrig skulle lagat annars. Plus att det ar 100% SKONT att inte behova laga mat nar jag kommer hem fran jobbet.
Han ar lyckligt lottad, din sambo!

ulrika said...

Efter att hört det där från dig Nadja, känns det redan bättre. Det kanske inte är svårarare än att man helst gör det man är bra på. Seså, jag ska inte låta en exeptionellt sen middagshändelse rasera min värld. Det får stanna vid en nyttig tankeväckare.

ulrika said...

Värt att nämna är att nog ingen av oss är särskilt hemma i vårt nya ehm... köksutrymme än och efter flytten är det faktiskt ganska tomt i kylen.