23 September 2009

Loose versus bagged tea

När jag bodde i London för första gången 2003-2004, som student, gick det upp för mig att påste är det britterna dricker. Och att det blir g o t t te, fjärran Lipton's gula små påsar som är standard på konditori eller efter bricklunchen. Sen dess, har jag alltid kommit hem från besök i London med små upplag av påste. I synnerhet PG Tips som jag började dricka med mjölk, under the influence.

Jag är fortfarande glad i PG tips med mjölk och prövar mig sakta igenom det digra sortimentet i jakten på det godaste Earl Grey på påse. Om det nu inte vore för herr Gan Lu (i sin orökta version, OBS!) som har fått mig på andra tankar. Våra vägar korsades i Stockholm i somras. Inhandlat på Bönor och Bakat i Västermalmsgallerian, transporterat fram och tillbaka till Tjockö för att förgylla frukosten och som sista kopp tjäna som kvällste hemma i Notting Hill.

Gan Lu kom som löste och är en beprövad blandning av Jasmine och Bergamot. Lite grönt och lite svart alltså. Så halvfermenterat liksom, likt ett Oolong, fast parfyrmerat. Bästa starten på dagen om ni frågar mig.

Nu är det sen länge slut och uppdrucket och att hitta Gan Lu i London visade sig vara svårare. Jag handlade en tillfällig stand-in för herr Gan Lu här, på Tea Palace i Covent Garden. Flådigt ställe men det Earl Green jag köpte motsvarande inte förväntningarna priset väckte (125g för £6.95, dvs dryga 90 SEK). Butiker som säljer löste av hög kvalitet till ett bra hektopris över disk, verkar vara ganska lätträknade här. I Stockholm är det utbudet bättre. Min poäng är väl egentligen att omväxling förnöjer och som en kommentar till min förra post, att påste får hjulen att snurra i den här stan.

No comments: