31 May 2010

El Camino

syltan med samma namn som den tuffaste bilen i världen, äter man den godaste Burriton i västra London.

26 May 2010

Glassbilen

Ibland står den på gatan utanför kontoret när jag går hem på kvällen. Den ytterst välbekanta och lätt enerverande melodislingan samt flocken av uppspelta ungar verkar vara två universala attribut.

Jag och glassgubben brukar hälsa. Innerst inne tycker jag lite synd om honom. Ni vet som man kan känna för en gammal person som jobbat hela sitt liv och kanske kämpar med en höftled som borde bytts ut för länge sedan. Men som ändå har ett leende till övers och gör i ordning min mjukglass med största omsorg. Istället för att stå här i dieselångorna borde karln sitta i skuggan på en strand omgiven av sin stora familj och ha hyran betald resten av livet. Så just nu bestämde jag mig just för att ge 100% i dricks nästa gång jag köper mjukglass.

24 May 2010

Golborne Fisheries

Jag har inte hängt ut honom än. Fiskmånglarn i Notting Hill Gate. Men varje gång jag beklagar mig över hur dyrt det är med färsk fisk i London, är det för att han berövat mig tron på något annat.

Gubben tog £16 för några hekto fisk till en fish pie jag skulle laga. Till fish pie behöver man inte filé från Hälleflundra precis. Det är närmast bitarna som blir över från filéer av vanlig lax, sej eller torsk.

Sexton pund?! Oh, så grundlurad. Sen dess passar jag mig för fish mongers.

Men vänder jag Notting Hill Gate ryggen och går i rakt motsatt riktning, ligger Golborne Fisheries. Fisken luktar fisk, kunderna står på kö och fiskmånglarna verkar uppriktigt intresserade vad du tänkt laga så de vet om du behöver ryggbit eller stjärtfilé.

Äter man Kummel hemma i Sverige? På Golborne Fisheries fanns det både liten och stor i lördags. Så jag kunde följa receptet till punkt och pricka och bjuda damerna D och N på god middag.

Om the fisheri har färska (eller frysta) ishavsräkor att sälja mig nästa gång är allt förlåtet. Även gubben i sin fiskaffär på the high street.

18 May 2010

N å g o t slags rågbröd


Det jobbas mycket och bakas lite mindre.

16 May 2010

Nux Indica

Vattnet från en kokosnöt är inte vilken törstsläckare som helst. På köpet kommer ingredienser som Coca-Cola Company drömmer om att kunna trycka på sina innehållsförteckningar: antioxidanter, socker, fiber, protein, vitaminer och mineraler.

Kokosnöten är en stenfrukt som likt dess familjemedlemmar går igenom ett par faser innan den anses mogen. I grön dräkt är den ung och sitter fortfarande kvar i palmens bladkrona. Under det gröna yttre skalet döljer sig fibrerna som friläggs och närmast liknar ett skägg, när den skrumpnar. Vid det laget är kokosnöten brun i skalet. Då har den trillat ner på backen av sig själv och är redo sätta skott. Köttet på insidan är tjockt och saften mjölkigare.

Kanske kokosnöten var på het på 80-talet för jag har minnen av att ofta knapra på en bit av det vita köttet (frukten eller vad man nu säger). Relativt ofta ska väl sägas - hur ofta äter man färsk kokos som Skandinav egentligen?! En halva gick till småfåglarna vintertid. Hålet vi borrat (jomenvisst) för att ta till vara på den dyrbara och exotiska saften, trädde vi ett snöre genom och sen hängde vi den upp och ner i björken. Som liten flicka var jag f ö också liten som en sparv och min kära mor ville väl även mitt bästa. För likt många andra nötter har kokosnöten ett maxat energiinnehåll. Men - och det här är haken - den är inte bara fet. Den innehåller mättat fett, det mindre nyttiga fettet som är av ondo för blodfetter och kolestrolvärden.

Gröna kokosnötter en sval dag i Maj är tämligen lätt att hitta på Portobello marknad. Mycket tack vare Notting Hill Carnival som kan skyllas för karibiska influenseer all year round. Jag och J enades om att saften smakade varken gott eller illa. Den smakade mest ingenting. Köttet skärde jag ur och prövade torrosta i panna men det förblev totalt smaklöst. Det är väl på stranden i Kerala man väl egentligen ska äta färsk kokosnöt.