26 May 2010

Glassbilen

Ibland står den på gatan utanför kontoret när jag går hem på kvällen. Den ytterst välbekanta och lätt enerverande melodislingan samt flocken av uppspelta ungar verkar vara två universala attribut.

Jag och glassgubben brukar hälsa. Innerst inne tycker jag lite synd om honom. Ni vet som man kan känna för en gammal person som jobbat hela sitt liv och kanske kämpar med en höftled som borde bytts ut för länge sedan. Men som ändå har ett leende till övers och gör i ordning min mjukglass med största omsorg. Istället för att stå här i dieselångorna borde karln sitta i skuggan på en strand omgiven av sin stora familj och ha hyran betald resten av livet. Så just nu bestämde jag mig just för att ge 100% i dricks nästa gång jag köper mjukglass.

2 comments:

Anonymous said...

Men så underbart! Heder åt dig Ulrika!/K

You will eat it and you will like it said...

Någon cyniker jag pratade med trodde han ägde glassbilen och jobbade åt sig själv. Inte vet jag. Men jag tycker inte det honom mindre förtjänt av pension och lata dagar.